Att vara del av ett tillsammans

˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚

Jag är en länk i en kedja där mina handlingar påverkar långt fler än mig.

˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚

Under några månaders tid har jag funderat på det kollektiva och det egna. Hur vi gått från att tänka och handla efter ett ”Vi” till att tänka och handla efter ”JAG”. Mitt eget hus, min trädgård och dess renovering har blivit viktigare än den gemensamma fritidsgården. Att först se om sitt eget och om det finns tid och ork kan man engagera sig i det gemensamma. Jag tror inte på det levnadssättet.

Men det är inte så lätt att leva anorlunda. För när väl huset är städat och tillpiffat, rabatterna planerade och utekrukorna på plats finns inte så mycket ork till det gemensamma. Kanske behöver man tänka tvärt om och börja med det gemensamma?…

Inte brydde sig min mammas generation särskilt mycket om hela trädgårdens skick eller om alt i huset var nyrenoverat… det viktiga var att det fanns kaffe, en plats för andra att känna sig välkomna och öron som lyssnade. Dit vill jag. Problemet är bara att jag samtidigt även vill ha fint ute och inne.

Det går inte riktigt ihop.

Hörde på en intervju av Jacob Collier om Youtube var nytt. De flesta som lade ut något på den nya plattformen gjorde det för att bidra. Ge vidare kunskap så andra kunde få del av den. Nu tycks ett skifte ha skett, där det snarare handlar om ”hur kan Youtube vara till min fördel?” och ”vad kan jag tjäna på att vara där?”. Och inte bara YouTube. Min upplevelse är att stora delar av vårt samhälle fungerar på samma sätt. Det skrämmer mig och jag vill en motaktion! Jag vill inte att mina barn ska växa upp och bara tänka JAG, MiG, MiTT. Ensam är inte stark. Starka blir vi tillsammans! Och det är tillsammans vi bygger bra!

Tillsammans kan vi bygga en familj som blir bra för alla, tillsammans kan vi bygga en by som blir bra för alla och tillsammans kan vi bygga ett samhälle som blir bra för alla.

˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚

En ensam blomma kan för all del stråla i sin ensamhet, men den kan aldrig bli en äng där bin och andra småkryp trivs.

En ensam blomma bryts lätt av i blåsten, där många kan stötta upp varandra.

˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚

Jag tänker även på allt prat om att hitta sitt livskall eller sin dröm för att sedan under sin livstid uppfylla den. Tillskillnad från att vara del av något större som började innan mig och kommer fortsätta efter mig…

Det blir ganska stor press på ett liv och mycket självcentrerat….

Nu är ju jag en utav de som drömmer mycket och gärna, men tänker ändå att det finns något vackert i att vara del av en större helhet. En länk i en kedja. Min vision, min dröm kan vara en liten bit av en större mosaik där även din vision och din dröm finns med. Och tillsammans kan våra drömmar bli till en hel trasmatta där många kan värma sina fötter och flera färger få plats.

tillsammans kan våra drömmar bli till en hel trasmatta där många kan värma sina fötter och flera färger få plats.

Det finns en liknelse i bibeln om att vara del av en kropp, där alla delar hör ihop. Pratar vi om kroppen blir det rätt tydligt att en ensam finger inte klarar sig så bra. Eller för den delen, en ensam hjärna utan resten av kroppen. Vi behöver varandra! Det blir även tydligt att när en del skadas, så påverkas hela kroppen. Alla som haft tandvärk vet att det påverkar trots att det bara är en liten tand. Och om en del har något att fira kan hela kroppen fira. Det rymmer så mycket klokskap! Ett samhälle, en jord, en by, en familj. Att vara del av en kropp är vackert, men jag tänker även att det inte är valbart.

men jag tänker även att det inte är valbart.

Vi tillhör samma jord vare sig vi vill det eller inte. Det jag gör åt miljön här påverkar inte bara mig utan människor långt borta och flera generationer bort. Jag är en länk i en kedja och behöver därför agera som del av en kedja.

Det får mig att tänka på mikroaktioner. Hur kan jag finnas i min byggd? Vad kan jag bidra med i mitt sammanhang? Är jag beredd att skippa min egen rabatt för att göra fint på den gemensamma skolgården?

kanske är jag inte riktigt där än… men jag önskar att jag vore.

/🌻