Som att varandra på nattfärsk is

Under några års tid har jag då och då filmat underlaget jag gått på. Kanske kan det bli ett större konstprojekt så småningom. Just nu är det mer som foto- och filmdagbok över var mina fötter trätt. Det har blivit ett vackert kluster av underlag, så där som livet självt..

Jag tycker fötterna minns hur det vara att gå på just de olika underlagen. Allt från mjuk mossa till kantiga stenar. Sand under svalkande vågor som långsamt försvinner under fötterna eller stabil men lite tråkig grusväg

˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˜˚˜˜˚

En februari för några år sen höll jag på att förbereda en konsert om spänningen mellan att våga gå vidare trots att man inte vet om det bär… Ni vet känslan när marken under en sviktar, framtiden känns oviss men morgondagen fortsätter dyka upp så man får helt enkelt fortsätta… Kan hända kan du känna igen känslan när du ser filmen.

˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˜˚˜˜˚

För mig fungerar det ofta så att jag behöver använda flera sinnen och konstformer när jag skapar. I det här fallet blev det film, text och musik.

˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˚˜˜˚˜˜˚

Denna morgon låg en tunn nyis ovanpå den tjocka underisen. Eftersom det var vinter hade solen inte riktigt orkat upp så högt på himlen än trots att det var innan förmiddags fikat. Jag gick ensam på isen. Hörde bara mina steg och så isen som kraschade under mina fötter. Trots att jag viste att underisen var tjock reagerade jag instinktivt när överisen brast. Och visst kan man känna igen det även i livet.. Trots att jag vet att jag är buren och trygg kan det ändå vissla till i magen när jag upplever att fotfästet släpper.

Här kommer de första textraderna från låten Nattfärsk is

Som att vandra på nattfärsk is
kommer den att bära eller brista?
försiktigt tar jag
ett
steg
i taget
framåt

Och är det inte så vi alla behöver gå? Ett steg i taget, framåt. och när det bär, tar vi ett till.


Känns fint att se på bilderna så här några år efteråt och veta att marken höll, även den gången.

/🌻