Under flera månader har jag haft FRID som ledord. En önskan om att leva i Guds frid oavsett omständigheter. Det börjar ju där, med en önskan, men jag har förstått att det även handlar om hur jag positionerar mig, vilka ”röster” jag väljer att lyssna till och hur jag agerar.

Jag tänker så här:

positionering

Vissa dagar vaknar man, eller jag, med frid, oavsett vad som ligger framför under dagen finns ett lugn som skapar riktning och följsamhet. Bullen ligger så att säga i värmen (se bild ovan)

~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~

Andra dagar sitter stressen i kroppen redan innan jag vaknar. Oavsett vad som är planerat för dagen känns det som ett berg att bestiga. Jag skriver en ’att göra’-lista för att få struktur och kontroll, och det kan vara bra för att hålla mig fokuserad. Men om jag gör min lista till mitt viktigaste mål, kan jag bli så fokuserad på att bocka av punkterna att jag missar insikterna, samtalen eller inputsen som ligger utanför min plan. Missar de viktiga ögonblicken och friden.

Kanske är det någon, som liksom jag, har lättare för att förstå saker genom konsten. Därför kommer här en beskrivning om positionering utifrån ett musikexempel.

Låt oss säga att jag ska spela en fri improvisation tillsammans med en annan till musiker. Om jag redan har bestämt hur improvisationen ska låta och vad jag ska sjunga oavsett vad min medmusiker bidrar med. Om jag går in i improvisationen med min ”att göra”- lista som mitt viktigaste mål att bocka av blir det svårt att få till ett möte under improvisationen. Jag sjunger och kan vara övertygande, men mitt eget mål överskuggar lyssnandet så jag har svårt att ta in min medmusiker och hens toner. Det gör att vi inte kan få till ett möte. Det blir ljud men inte så mycket musik. Troligtvis spelar jag även musiken forcerat och det hela åtföljs av irritation över att resultatet inte blev som jag tänkt mig.

Om jag istället går in i improvisationen med en öppen inställning. Jag har en riktning men den är inte statisk. Dvs jag sjunger ut mina toner men lyssnar samtidigt till min medmusikers toner och är följsam i vårt gemensamma musicerande så vi tillsammans kan skapa något, då finns det möjlighet till ett möte! Resultatet kan fortfarande vara något helt annat än det jag förväntade mig men ofta blir den kvarvarande känslan god.

~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~

Så hur gör jag då för att positionera mig för Guds frid (eller musikaliskt möte)?

~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~

Jag tror att det handlar om en öppenhet för den andre. Min medmusiker är inte jag och kan ha helt andra tankar runt improvisationen vi skapar än de jag har. Är jag villig att släppa på mitt för att mötas i vårt? Är jag villig att dela med mig av mitt så vi kan mötas?

På samma sätt tänker jag med Gud. Är jag villig att öppna upp mig för Honom trots att jag vaknar med stress i kroppen och mitt inre skriker av behov för kontroll och listor? Vågar jag be och lägga över dagen i Guds händer ändå? Vågar jag släppa min kontroll och mina att göra listor? Vill jag vara ärlig med det jag tänker och känner och lägga fram allt det inför Gud och villigt lyssna på hans tankar runt det hela?…

Jag tror att det gör hela skillnaden.

~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~

vilka åsikter får utrymmet?

I dagens värld matas vi ständigt med åsikter och tyckanden, både från oss själva och andra. Med all uppkoppling vi har är det lätt att översköljas innan vi hunnit sätta på oss flytvästen. Här tänker jag att jag har ett val! Jag kan välja vilka röster som får lov att tala in i mitt liv och jag får säga, nej tack! till sådant jag inte vill ha in i mitt liv, sådant som inte bygger upp eller sådant som går emot friden. Jag säger inte att det är lätt men jag tror att vi kan öva upp förmågan att sålla.

Det är som när en symfoniorkester stämmer sina instrument innan en konsert. Det kan låta som kaos om man tar in alt samtidigt, men om man fokuserar på ett instrument, kan man höra dess ton klart och tydligt. På samma sätt tänker jag att vårt inre lyssnande fungerar- vi kan öva upp att ’rikta in’ oss själva på Guds röst, på det som verkligen ger frid.

Eller som en gammaldags radio där man rattar in kanalen. Ibland kan man behöva skruva lite för att kanalen ska bli tydlig. Bara för att man råkat stöta till ratten på radion så det bara är brus måste man inte fortsätta lyssna på det. Man kan ratta rätt kanalen. Inte ens om man råkat ratta in en kanal med techno behöver man fortsätta lyssna. Man kan byta kanal!

På samma sätt med åsikter och ”röster”. Jag får säga nej tack till skval och sådant som inte bygger upp för att istället lyssna in Gud. Men ibland kan man, eller i alla fall jag, behöva ”ratta in” rätt kanal. Ofta flera gånger på en dag.

~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~˙~

För min del handlar det om att börja dagen med lovsång. När jag gör det, ställer jag in mig på en bra frekvens, i en position där det blir lättare att höra Guds röst och vara i hans frid. Guds frid. Det andra bruset finns kanske kvar där i bakgrunden men det tar inte över och fastnar inte på samma sätt i mitt inre. Sen behöver jag stanna upp flera gånger under dagen som att stämma instrumentet så vi spelar i samklang. Det behöver inte inte vara länge, snarare små böner som påminnelser för att kolla av om jag fastnat i mitt spår eller eller om jag håller mig till Guds röst och vara i hans frid.

Hur gör du för att välja hans frid?

/🌻